Avrättningen på Stenkumla

Bild: Stenkumla avrättningsplats

Platsen var Bonsarve, Vamlingbo på Gotland,
där föddes Jacob Pehrsson och året var 1690.
Nu styrde Karl XI Sverige och under tiden rasade det
Pfalziska tronföljdskriget. Men detta är en helt annan
historia som vi kan återkomma till en annan gång.
Vi måste nu ta oss framåt i tiden, närmare bestämt till år 1758,
samma plats på Gotland som år 1690, alltså Bonsarve, Vamlingbo.
Jacob var nu 68 år gammal och led av ålderskrämpan skumögdhet,
han var alltså inte blind, men synen var kraftigt nedsatt.
Jacob var enligt uppgift gårdsman, troligen var han en mångsysslare på
gården och arbetade med allt från jakt, fiske, boskapsskötsel, slöjd eller
hantverk.
Med detta sagt börjar nu den tragiska händelsen, denna ödestigra kväll
1758 på Gotland.

Lars Hansson var omtyckt av alla, vänner, grannar och bekanta.
Han var en trevlig och lättsam person helt enkelt, den 42-årige bonden i
Bonsarve på södra Gotland.
Ändå slutade han sitt liv på stupstocken som dräpare.
Det var ingen tjuv eller våldsman som blev hans offer, utan grannen och
vännen Jacob Pehrsson, också han en fridens man.
Berättelsen är tagen från rättegångsprotokoll och andra handlingar om
en mänsklig tragedi på 1700-talets Gotland.

Huvudpersonerna

De två personer vi nu skall stifta bekanskap med är alltså som redan nämnts
Jacob Pehrsson och hans kusinbarn Lars Hansson, båda ägare till varsin del av
Bonsarve. Lars tycks ha varit den största jordägaren där enligt domstolsprotokollet.
Det borde han inte varit så som gården delats, men han kan t.ex genom sitt
giftemål förvärvat ytterligare jord.
Jacob var år 1752 gift för andra gången, hade fem vuxna söner från sitt förra äktenskap,
fyra av dom ingifta till gårdar i omgivningarna.
En av dom var gift hemma och således blivande gårdsägare.
Sönerna räknas upp i protokollet:
Claes Bonsarve, Per Rofinds, Jacob Bartelsmässa, Hans Rommunds och Marcus Thomase.
Jacobs hustru hette Valborg Larsdotter och var 57 år gammal och född vid
Alskogs i Eke. Barnen i detta äktenskap, Gerrud, Brita och Olof var ännu unga och
hemmaboende. Den 11-årige Olof kom senare att bli vittne till dråpet.
Jacob beskrivs i protokollet som "tämmeligen lång till växt och skumögd" liksom
som beskedlig.
Lars fader var död, men hans mor Malena Zachrisdotter levde och var 1757 64 år.
Hon verkar ha varit en kraftfull kvinna, Lars hustru däremot, Brita Jacobsdotter, 40 år och
född i granngården Rofinds beskrivs som klen.
Det sas att hon led av fallandesot, vilket idag kan översättas med epilepsi.
Sex barn hade emellertid fötts i äktenskapet. Den yngsta Zachris var vid den här tiden nyfödd.
Det sas att lars hade mycket släktingar i bygden, men på denna tiden var det inget ovanligt då
många var ihopsläktade via giftemål gårdarna emellan, generation efter generation.
Han beskrivs även som en trevlig karl med många vänner.
Lars hade dock ett handikapp, och det var dålig hörsel, han var "döhf hörder".

Dråpet

Kvällen den 24 november då det skymde gick Lars till hernhagen för att se till några lamm
som var ämnade till husbehovsslakt, och att se till så att det var lugnt och stilla i hagen.
Lars upptäckte att att några lamm var uppskrämda och sprang ut i en å som löpte genom
hagen, och som dessutom var isbruten. Tydligen var det så kallt på kvällen att is hade
bildatds i vattnet.
Nu hörde Lars en hund skälla och fick för sig att det var den som hade hetsat och skrämt
upp lammen. Han drog direkt slutsatsen att det var gårdsmannen Jacobs hund, även
om han inte såg den.
Istället fick han, olyckligtvis se Jacob själv stå där invid ett stängsel en bit ifrån sig, "Jacob
lutade sig sig stillatigande med högra armen under hufvudet på ledbalken", där stod
också 11-årige Olof, son till Jacob.
Dessa två hade varit ute för att "gräfva stumblar till tjärvedsbränning", men var på hemväg.
De hade då fått se Lars i hagen och ämnade ta sällskap med honom hem för kvällen.
Då ropar plötsligt Lars till Jacob med ilska: - Din gamle spital, varför skall din hund
bita och hetsa mina lamm?
Lars som hade dålig hörsel hörde inte Jacobs svar, att det inte var hans hund, utan 
den tredje Bonsarvebonden Hans hund.
Hade Lars hört detta så hade han säkert besinnat sig, men grep nu tag i en stake ur ledet, en
stake som är satt som ett stöd till en grindstolpe, och slår till Jacob i huvudet.
Jacob faller, massor av blod rinner ur hans huvud och öron, som det står, och han dör
tydligen genast. Eftersom Jacob hade dålig syn försökte han inte heller avvärja slaget.
Både Lars och Olof försökte efteråt att få liv i Jacob, de ruskar och skakar men utan resultat.
Då utropar Lars till Olof: - Gud hjälpe mig arma barn, så rusa nu hem och kom tillbaka med din mor.
Modern Malena kan också hon bara konstatera Jacobs död.
Olofs syster Brita kommer också springade efter att ända hem ha hört brodern Olofs skrik.

Kyrkohedern i Vamlingbo får nu besök av den helt nedbrutne Lars, prästen i grannsocknen
Öja fanns också på plats i prästgården och alla tre männen skyndar sig ner till olycksplatsen.
Prästerna sände bud efter kronobefallningsmannen Herr Carl Hökerberg, och först när denne kommit
och besett den döde blev liket, sent på natten hemkört och "I en kall stufva lagt".

Förberedelse för rättegång

Dråpet blev grundligt utrett, bud sändes genast efter "Provincialdoktorn ädle och höglärde
Herr Samuel Naucler och stadschirurgins högädle Herr Jonas Höög".
Dessa herrar bodde i Visby, väl åtta mil från Vamlingbo.
Först efter tio dagar var de på brottsplatsen, bud skulle ridas till Visby och
de skulle rida med tillbaka till Vamlingbo.
De höglärda gav sedan en lång och mycket utförlig rapport om den skada som orsakat Jacobs död,
det talas om flera "rämnor" i skallen och allt tyder på ett mycket kraftigt slag i huvudet.
Samma kväll som dråpet skett hade kronobefallningsmannen Hökerberg gett order om att
Lars Hansson skulle föras i fängsligt förvar vilket innebar transport ända till Kajsertornet i Visby.
Kajsertornet var ett ökänt obehagligt ställe! man säger att " Lars har mycken släkt i socknen,
hos allmänheten stort förtroende, så det är fara värt att han kan komma på flykten".
11 dagar senare blir han återförd till rättegång.

Urtima ting hölls vid Bonsarve. Var står inte angivet, kanske i den dräptes hus?
Nämndemännen står alla uppräknade, ingen är från Lars eget ting (Hoburgs).
Nämnden blev väl uttagen så för att den skulle bli så ojävig som möjligt.
Även här slås man av nämndens grundlighet i utredningen, alla går ut på brottsplatsen
och beser den noga, beser ledet och stången, som var av gran, två alnar lång, tre tum i den ena
ändan, två i den andra.
Lars hade greppat "tvehändigt" och slagit med den smala ändan, marken var slät och gräsbevuxen
konstaterar man. Jacob kunde inte ha slagit huvudet i någon sten.
Senare i förhöret upprepar Lars gång på gång samma sak. Han måste ha drabbats
av sinnesförvirring -"thes sinnes mörker och Satans ingifwelse".
Han blev vid tillfället ursinnig över hunden, tog en stake och ämnade ge Jacob "en Baisker" på axeln.
(Det är ett gammalt gotländskt uttryck som ungefär betyder minnesbeta".
Stången träffade istället huvudet.
Lars hade egentligen inget emot Jacob och hade aldrig haft.
Alla i gården fick gå fram och vittna, även den dräptes hustru och barn, alla sade detsamma.
Någon ovänskap i gården hade aldrig märkts, Jacob och Lars hade varit vänner.
Prästen vittnade, två av Lars vänner, Nils Rembs och Lars Rofinds, var framme hos nämnden.
Lars var på alla sätt en hygglig och bra karl, och det märktes vilken sympati och omsorg folket
i bygden kände för Lars, som råkat illa ut.

Domen

Fem dagar senare avkunnades domen, denna gång vid Gotlands Södra härads domhus Burge i Levide.
Nämnden gick på den hårda linjen, tolkade dådet som överlagt.
Lars som var kortare än Jacob, kunde inte ha måttat mot axeln och träffat huvudet menade man.
Då kunde domen bara bli halshuggning.
Man konstaterade också att ett så vederstyggligt dåd inte hade timat på mer än 50 år i detta härad.
Som någon sorts nåd tillades dock att Lars kropp efter halshuggningen skulle få jordas på undangömd
plats på hemkyrkogården, hans själ skulle därmed få frid.
Tydligen hade många människor från lars hemtrakter rest upp till Levide, när domen skulle offentliggöras.
Precis som vi idag upprörs över en hård dom, gjorde hans släkt och vänner det den gången.
Förmodligen började dessa protestera, ropa och kanske hota nämnden när de hört domen, för protokollet
slutar med en anteckning om att den ditresta allmänheten allvarligt varnades.
Halshuggningen skedde ett halvår senare - den 2 maj 1759 på Stenkumla backe.
Intill dess hade Lars suttit fängslad i Kajsartornet.
Dödsboet skulle bekosta rättegångskostnaderna hade nämnden bestämt, eftersom Lars hade det bra ställt.

Familjernas öden

Lars Hanssons hustru Brita avled redan ett år efter maken, hon hade ju varit sjuklig, därmed blev
sex barn, det minsta två år föräldralösa.
Gamla farmor Malena levde dock ytterligare några år, till 1764. Innan dess hade Lars äldste son
Hans gift sig, och det unga paret fick säkerligen ta hand om de yngsta barnen.
Ytterligare en av Lars söner, Jacob, blev bonde hemma och gården delades alltså ytterligare en gång.
Lars övriga barn giftes bort till jämnstora gårdar i trakten. Även Jacobs gård delades någon
generation senare. 
Så år 1800 var man fem hushåll i gården och är den än idag. Nya släkter har emellertid kommit till.
Endast i ett av husen bor idag ättlingar efter dessa 1700-talsfamiljer.

Kanske Lars fick ett hårt och orättvist slut, men vad hade alternativet varit?
Nämnden som dömde efter sitt tings lag kunde naturligtvis inte ge honom frihet.
Kanske hade han kunnat få livstids straffarbete, men hade ett livstids arbete i en gruva eller stenbrott
varit ett bättre alternativ för en gotländsk kustbonde, van vid ett fritt jordbrukarliv?
Många vid hans tid blev för övrigt inte äldre än i 40-årsåldern.

Någonstans, kanske mot den gamla norra kyrkogårdsmuren i Vamlingbo, vilar benen efter en
halshuggen anfader från 1700-talet och det är ingen dålig plats att ha som sitt sista vilorum.
Även Jacobs ben vilar i vigd jord och han är en anfader till min fru, närmare bestämt hennes 
mormors farfars farfars farfars farfar

Kerstin Jonmyren, Burgsvik, har här beskrivit sin anfader Lars Hanssons sorgliga öde i en
fantastisk beskrivande berättelse.