Biskopen i Västerås

Johan Pedersen Rudbeck och hans hustru Christina Pedersdotter Bose fick en son
den 3:e april 1520. Platsen var Ormesta, Almby i Örebro län.
Det var detta datum som ett mycket intressant liv skulle börja för Johannes Rudbeckius d.ä.
Pojken, vars liv jag skall berätta om är min ff mf mm ff fm mm f, alltså 13 generationer tillbaka i tiden.

Uppväxt

Rudbeckius far var alltså Johan Pederssen Rudbeck (1550–1603), född på godset Rudbeck i Holstein, inflyttad till Sverige, häradsskrivare i Väster-Nerike, sedermera stadsskrivare i Örebr och mor Christina Pedersdotter Bose.
Sin undervisning fick Rudbeckius i Örebro skola samt i Strängnäs och i Uppsala.
År 1601 reste han till Wittenberg, där han, tjugotvå år gammal, promoverades till magister 1603. Hans anseende för lärdom var redan då så stort, att han både i Wittenberg och från Wyrtsburg fick ta emot anbud att bli professor. Han föredrog likväl att återvända till Sverige, där han 1604, vid ännu ej fyllda tjugufyra år, utnämndes till professor i matematik vid Uppsala universitet. Under tiden studerade han österländska språk och teologi och återvände 1607 till Tyskland, där han forskade i teologiska ämnen.
 

Professor i Uppsala

Hemkommen 1609, befordrades han i Uppsala till Claudius Opsopaeus efterträdare som professor i hebreiska 1610, men bytte följande år denna tjänst mot professuren i teologi. Han begränsade inte sin verksamhet till arbetet som akademisk lärare utan ägnade sig också åt privat undervisning för studenterna. År 1613 var Rudbeckius rektor för universitetet. Självständig och häftig, tvistade han med en akademikern Johannes Messenius. Striderna var häftiga, att kung Gustaf IIn Adolf tvingades kalla Rudbeckius till sin hovpredikant och biktfader för att avbryta dem.
 

Hovpredikant hos Gustav II Adolf

Som sådan följde han kungen, samman med Jonas Palma, i sju års tid, bland annat under de svåra fälttågen i Livland 1614-1615, och vann därvid i hög grad Gustaf Adolfs förtroende, som en lärd, sanningsälskande och ovanligt driftig man. Med anledning härav emottog han av kungen uppdrag att, tillsammans först med Johannes Bothvidi och sedan med Johannes Lennaeus, utarbeta en ny översättning av bibeln. Arbetet sköttes av Rudbeckius nästan ensam och bedrevs med den skyndsamhet så att den nya bibelupplagan kunde tryckas 1618 (den så kallade Gustaf ll Adolfs bibel). Likväl var den verkställd med en för den tiden ganska erkännansvärd texttrohet. Vid kungens kröning 1617 hedrades Rudbeckius med teologie doktorsgraden, en på den tiden sällsynt värdighet, och utnämndes 1619, sedan han året förut undersökt och på stället rättat några obehagliga uppträden i Västerås, till biskop i detta stift.
 

Biskop i Västerås

Det var på denna plats Rudbeckius vann sin stora ryktbarhet och ett oförglömligt namn i vår kyrkoförsamlings historia. Av vad han under de tjugusex år, som han innehade biskopsämbetet, uträttade till kyrkans och skolväsendets bästa, kan endast en ringa del här anföras. Domkyrkan, som var i hög grad förfallen, iordningställdes och försågs med ny inredning; det gamla mörka skolhuset tillbyggdes och utvidgades med nya lärosalar hospitalet ombyggdes och försattes i ett tidsenligt skick. Under denna verksamhet i själva stiftsstaden grep han med kraftig hand in i alla de ämnen, som hörde till hans förvaltning av stiftet. Han utgav en ny och förbättrad kyrkoordning och hade vid sin död två gånger om besökt varje kyrka i sitt vidsträckta stift. Två gånger om året hölls i stiftsstaden prästmöte med det underordnade prästerskapet; undervisningen vid skolorna anförtroddes åt skickliga lärare; det av honom i stiftsstaden 1623 grundade gymnasium var den första läroanstalt i sitt slag i Sverige, och undervisningen uppdrevs vid densamma till en höjd, som gjorde den nästan jämställd med universiteten; jämte ett rikhaltigt gymnasiebibliotek inrättades en botanisk trädgård; fattigvården i församlingarna ordnades, kyrkosången vårdades, ordentliga kyrkolängder och husförhörsböcker infördes med mera.

Den första föreskriften om husförhörslängder och kyrkobokföring i Sverige utfärdades för Västerås stift av Johannes Rudbeckius under 1620-talet. Initiativet till dessa föreskrifter ledde till att man i Västerås stift kan följa husförhör ända från 1620-talet, att jämföra att man allmänt i Sverige började med förhörslängder först under 1720-talet. Dessa förhörslängder och folkbokföringar finns ännu bevarade.

Genom den noggranna vård och ordning han sålunda ägnade varje sak, som hörde till hans vidsträckta befattning, blev Västerås stift alldeles omskapat och ett mönster för de övriga. Det sätt, varpå han skötte sitt kall som stiftsstyresman, gjorde att Gustaf Adolf 1627 befallde honom att resa tillIngermanland och Estland för att inspektera den est-liv-ingermanländska kyrkan. Rudbeckius hörsammade befallningen och fullgjorde sitt uppdrag på ett sätt att denna inspektion blev en betydelsefull tilldragelse i Östersjöprovinsernas kyrkohistoria. Men tyvärr urartade hans kraft och ihärdighet icke sällan till halsstarrighet och en föga berättigad motspänstighet även mot de styrande. Dessa hans egenskaper trädde dock knappast i dagen, så länge Gustaf Adolf levde, i vilken kung han alltid hade en pålitlig främjare av sina reorganisationsplaner.

Men det dröjde icke länge efter kungens död, förrän han kom på mindre god fot med förmyndareregeringen. Hans strider med denna gick till och med så långt, att han åtskilliga gånger uppkallades i rådet och fick ta emot skarpa tillrättavisningar av Axel Oxenstierna, varjämte de otvivelaktigt bidrog till, att han gick miste om ärkebiskopsstolen efter Petrus Kenicius. Åt sitt missnöje med det av regeringen vid 1636 års riksdag förnyade förslaget till ett så kallat consistorium generale, gav han det mest oförtäckta uttryck, bland annat genom utgivande av en för regeringen misshaglig skrift om prästerskapets privilegier. Också blev han för denna skrift ställd till ansvar och måste göra ett slags avbön. 1642 ansåg han sig för ålder och sjuklighet borde ta avsked men bibehöll på det då församlade prästmötets begäran biskopsämbetet till sin död. Från år 1639 drabbades han av njur- eller Gallsten, då kallat "Stenpassion", och var sängliggande från 1644. De sista åren av sin levnad låg han för det mesta till sängs, då domkapitlet samlades i hans rum och ärendena vårdades med samma nit som förut. Efter svåra plågor avled han den 8 augusti 1646 och begravdes i Västerås domkyrka.

Rudbeckius  som staty utanför domkyrkan.